Året mellan 12 till 13 års ålder hände mycket med mig. Jag fick en helt ny stil, jag kände inte för att vara lätt sminkad med lite mascara och blond/rödhårig längre. Jag gick över till svart, svart kajal, massa mascara, klippte av mig mitt långa rödlätta hår med korkskruvar i till 5 cm i nacken och lagom nedanför ansiktet där fram. Jag inskaffade mig svarta jeans och mörka dystra tröjor.

Med ren trots stack jag nål efter nål i ansiktet och satte dit smycken.
Detta räckte inte. Jag började rispa mig i armarna, jag behövde få ut mina känslor. Ungdomar skulle kalla denna stil "Emo" jag kallar den mer ett rop på hjälp. Jag började lyssna på hårdare och känslosam musik.. Jo jag vet.. Allt detta tillhör "Emotrenden" men det var bara min täckmantel över vad som gömde sig på insidan. På insidan var jag fortfarande en liten flicka, en flicka som bara ville ha sin familj samlad. Ha tillbaka den pappan jag brukade ha, han som skojade busade och var riktigt rolig. Inte den stränga bittra typen.
Men pappa började ge mig reaktioner på mitt utseende, han började se att jag trotsade honom med alla smycken i ansiktet och det korta håret. Den grabbiga stilen. Jag hade till och med häng på byxorna och under det hade jag kalsonger. Allt för att provocera.

Jag skaffade pojkvän efter pojkvän för jag visste att pappa inte alls gillade detta heller.
Men min besvikelse var att pappa inte sa så mycket om piercingarna, han sa endast att han var besviken på mig. Det gjorde inte mina känslor bättre, jag visste redan att jag var oduglig i hans ögon.
I alla fall tillbaka till rispandet i armarna, ingen visste om detta, detta var något jag dolde och gjorde endast för mig själv.
För er som aldrig förstått detta med att skära sig så kan jag nu ta och berätta vad som hände med mig när jag väl gjorde det.
Allt började när min gammelfarfar åkte in på akuten för hjärtat..
Några år tidigare hade jag förlorat min farmor i lungcancer och min farfar av hjärtinfarkt.
Så när det var min gammelfarfars tur att åka in så fick jag panik, jag kände något i stil med " Ska den enda personen som håller mig kvar här ute också försvinna? Min enda tillflyktsort? Jag klarar inte en 3e begravning på loppet av 3 år." 
Så jag var på väg att börja gråta, det gick inte. Mina käkar låste sig och gjorde bara ont det brände i ögonen och jag lyckades klämma ut en tår, detta hjälpte inte jag behövde få bort dessa onda känslor. Men hur?
Bredvid min säng hade jag en brun byrå med massa smycken på, även en brosch, jag tittade på nålen och tåg upp den. Jag tvekade ett tag tills jag satte den mot armen. Jag tryckte in den i huden på överarmen och började rispa, jag hade full fokus på vart och hur jag skar mig och hur mycket blod det kom.
När jag insåg att det börjar bli en hel del så la jag ner nålen. Jag kände ingen sorg längre. Jag blev för upptagen med att dölja och göra rent mina skärsår. Jag kände mig fri, fri från smärta fri från sorg. Jag hade hittat mitt beroende.

Det med ryggen kom och gick, jag kunde inte göra mer än leva med det.
Jag var nu 12 och det var julafton, mina bröder var samlade hemma hos mamma och vi åt god julfrukost och skulle öppna paket.
I 1 års tid hade jag tjatat om en näspiercing, det var så galet snyggt.
Jag öppnade paket efter paket, sedan kom ett riktigt tungt paket, men så litet.
Jag öppnade det med spänning, i detta paket låg en guldtacka som det stod 350:-  på, mamma frågade "Vet du vad det är för?" 
Jag hade inte en aning. Då sa hon " Det är priset för en näspiercing"
Jag blev överlycklig men orolig på samma gång, vad skulle pappa säga?
Jag bad mamma prata med pappa om piercingen och hon sa att jag fick göra det.
Dagen tickade på och kvällen kom. Då vi skulle hem till pappa, mamma hade redan berättat för pappa om piercingen och han log mot mig när jag faktiskt vågade vara glad över den då pappa inte blev arg.
Vi sätter oss i bilen och när vi kommit en bit så säger han "du får inte ta den där" jag sa emot att jag ville ha den att det var ju nyss okej!?
Pappa började skrika på mig och hotade mig med att kasta ut mig ur bilen om jag tog den. Han var så rasande, jag förstod inte. Nyss fick jag ta den nu får jag inte ta den? (VAD ÄR DET HÄR!?)  Det slutade med att pappa skrek "Jag kör hem dig till din mamma så kan ni prata lite vett om den där, du är inte välkommen till mig om du gör det" Så pappa vände om och lämnade mig hos mamma, jag grät och jag grät. Jag gick sakta hem till mamma. När jag väl kommer hem så brister det, jag faller ner på golvet och skriker " MAAAMMAA"  mamma kommer rusande och undrar vad det är?  Jag berättade för henne så fort gråten lagt sig. Hon lyckades trösta mig med att vi skulle åka ner på stan och köpa något annat fint för det där, det gick hem hos mig men inget jag egentligen ville, jag ville ha en fin näspiercing, med en tuff ring eller en fin pärla i. Det slutade med att vi ringde pappa och berätta vad vi beslutat och han hämtade mig dagen därpå..

Jag kände att nu fick det fan vara nog med pappas söta lilla flicka, jag hade fått nog.

Tiden gick och allt upprepade sig om och om igen.

 Jag hade nu blivit 11 år gammal.
Kampen mellan att älska och hata är svår. Du vill så gärna tro och hoppas att det ska bli bättre, men hatet växer bara mer och mer och det finns inget du kan göra åt det. Jag kände mig hjälplös.

Vid det här laget ville jag endast vara hos pappa varannan helg, men det gick bara inte att diskutera med honom så jag kallade in mamma i bilden.
Jag bad henne hjälpa mig att prata med honom, såklart hon kunde göra det.
Vi försökte om och om igen att prata med honom men det gick inte. Han blev bara förbannad.
Så jag fick fortsätta att leva precis som vanligt. Trodde jag.

Morgonen därpå skulle jag till skolan, fixade i ordning mig och drog på mig skorna, mamma står och ska säga hejdå till mig.
Jag pussar och kramar mamma hejdå, öppnar dörren och ska ta ett steg ut, jag föll i hop på golvet, min rygg hade låst sig helt.
Jag skrek utav smärta och mamma skrek "Vad är det vad händer!?"  Jag kunde bara få fram ett svagt pipande av "Min rygg" Jag kunde inte sluta gråta, denna smärta gick inte att beskriva. Mamma fick inte lyfta mig heller då ryggen kan hamna ännu mer i lås.
Vi hjälptes åt att dra upp mig ifrån golvet. Jag kunde ju inte ligga där hela dagen. Till slut kom jag upp, jag gick helt böjd.
Vi fick ner mig i sängen och där blev jag liggandes i ett antal dagar...

Ett uppror som visade att jag inte var pappas prinsessa längre, ett uppror som var tvunget att göras.

Jag sa till mamma att jag vill färga håret, mamma funderade på detta och gick sedan med på det. Vi var inne på ica och kikade på alla olika färger vi tittade på ljusa toningar och massa annat. Men jag hade bestämt mig. Jag ville ha svart. Så svart blev det.

Nu var det ljusa blonda änglahåret borta precis som jag ville ha det, jag ville att pappa skulle se mig. Se att jag faktiskt inte var så söt längre.

Reaktionen jag fick var jag inte alls nöjd med. Han tyckte fortfarande att jag var söt. Precis lika söt som innan.
Detta gjorde mig bara mer frustrerad. Han såg mig inte nu heller, jag hade inte den blekaste om vad nästa steg var. Så jag lät tiden ticka på. Ju mer tiden tickade, ju mer ledsen och upprörd blev jag. I mitt huvud ekade det om och om igen det han sagt till min bonussyster. Jag skrek inombords att jag bara ville bort. Jag ville inte vara där längre. ( VARFÖR SER HAN MIG INTE FÖR?!) Vad hade jag gjort som var så hemskt? Duger jag inte längre?
Tiden gick och jag blev äldre och argare...

Jag skulle lagom börja 2an år 2002 i augusti, när jag fick en bonusmamma.

Allting hade gått så fort jag hade inte ens smält min mor och fars skiljsmässa innan en ny kvinna kom in i pappas liv.

Denna kvinna var otroligt trevlig och väldigt barnkär hon hade två barn som var två och fem år yngre än mig. Jag tyckte det var kul till en början tills jag började inse att denna bonusmamma faktiskt var där istället för min mamma. Att dessa barn skulle räknas som mina syskon? Allt kom så fort.

2an kom och jag började i en ny skola då jag endast bodde hos mamma i veckorna, jag saknade min pappa så extremt mycket och jag trodde han inte alls tyckte om mig längre då han faktiskt lät mig bo hos mamma. ( i mitt barnhuvud så hade han lämnat mig för en annan kvinna och för att han fått nya barn.)
Jag kände mig oönskad och hatad.
Varje morgon följde jag med min mor när hon lämnade min lillebror på dagis. För att sedan själv gå vidare till skolan, detta var då en extrem omväg för mig, men jag var rädd att mamma också skulle lämna mig. Så när min lillebror var lämnad på dagis så gick mamma till bussen och jag till skolan, enda problemet var att jag hann bara gå några meter innan jag blev ledsen, fick en klump i magen och en känsla att mamma aldrig skulle komma tillbaka. Så låten (Öppna din dörr)  Spelades upp i huvudet på mig. Jag vänder om och springer i kapp mamma och gråter.. Hon tog med mig till jobbet.. Detta upprepades alldeles för ofta. Sällan jag var i skolan i denna ålder. När dagarna blev till kväll så skrek jag efter pappa och han fick hämta mig. Nästa morgon skrek jag efter mamma och så här höll det på ett bra tag. kan gissa på ca sex månader (inte lätt att minnas allt när man var så liten).
Men sedan kom den där helgen, den helgen som skulle knäcka mig totalt.
När jag var liten var jag pappas flicka jag var den enda flickan i familjen, pappas lilla sessa, pappas prinsessa med änglahår som han alltid borstade på mig varje kväll. Han låg bredvid mig tills jag somna och han fanns alltid där när jag behövde honom. Han var min hjälte.
Men den där helgen så var jag påväg ner för trappan för att säga godmorgon till familjen så hör jag pappa säga "Men kom då lilla sessan" till min nya bonussyster. jag vände om, jag smög upp till mitt rum igen och grät. Jag kände mig förlorad, jag visste inte ens vad jag gjorde där längre. Han hade ju en ny prinsessa så vad ska han då med mig till? Hans nya jävla kvinna kan ta sina ungar och dra. Jag ville bara ha tillbaka min pappa. Om och om igen i huvudet ekade det " Det är min pappa!!!"  hatet växte inom mig.. Allt jag ville var att åka hem till min mamma hon älskade mig precis lika mycket..

Veckan kom då det var dags att återvända till min mor. Jag var fortfarande väldigt besviken på min pappa. Så fort pappa åkt och mamma var ensam med mig så började jag gråta och berätta vad som hänt. Mamma kramade om mig och lugnade ner mig och förklarade att så var det ju inte, klart pappa älskar dig. Ett lugn föll över mig och jag insåg vad som måste göras. Ett uppror.

Som ni tidigare läst så var första slaget om mina föräldrars skiljsmässa år 2002, bara det gjorde ont. Men det blev inte bättre.
Runt våren då de separerade åkte min mamma på en stroke. Hon var endast 36 år gammal. Det hade tagit hårt på henne att separera samt all stress runt lägenheter osv.
Jag trodde jag skulle förlora min mamma. Att se sin mor fara illa är inte det enklaste att tampas med, speciellt inte när man ser hur familjen runt omkring lider.
Att se min mamma må så dåligt. Denna del är dock mest ett blurr för mig, då mitt psyke försöker förtränga dem värsta bitarna av barndomen. Anledningen varför detta kändes extra hårt var tillbaka i tiden ca två år. Då min lillebror föddes. Januari år 2000 kom min ängel till jorden, min lillebror.
Det var ingen vanlig förlossning.

I 7e månaden började min mamma bli dålig. Hon gick på starka mediciner och var bara sängliggandes. Det kändes konstigt att mamma bara var i sovrummet. (Hon hade gallsten.)
Hon var inte alls ute och lekte med oss som hon brukade. Jag kommer ihåg hur jag smet in till henne och la mig bredvid. På tv:n spelades Titanic upp. Hon var helt slut och nerdrogad av starka värktabletter. Det kändes inte alls som det var min mamma. Rädslan att hon skulle försvinna var stor.
Farmor och Farfar var väldigt ofta uppe hos oss och hälsade på samt hjälpte pappa med oss. De är bland de finaste människorna jag mött.
I 8e månaden åker mamma upp till BB det var dags pga att hennes gallsten blivit livshotande mot både henne och min lillebror. Det blev ett akut kejsarsnitt och mamma förlorade runt 2,5 L blod. Min lillebror hade drunknat i blodet i mammas mage och hjärtat slog knappt samt han andades inte, det tog sju minuter innan han andades själv. Pappa var med dem hela tiden och han släppte inte min lillebrors hand. Han vägrade förlora honom. I rummet bredvid så fixar och donar dem med kejsarsnittet ännu. Dem gav henne inget blod så hennes hb värde låg på 79 det bör absolut inte vara lägre än 120.
Under denna tid var jag hemma med farmor och farfar och förstod verkligen ingenting. Jag sov bredvid farmor den natten och vaknade till. såg en brun kort frisyr ligga bredvid och tänkte " PAPPA" och så fort jag såg att det var farmor blev jag besviken.
När min lillebror var 1 vecka gammal fick vi äntligen komma på besök. Jag kommer in igenom ingången med farfar och ser pappa stå med mamma, jag börjar gråta, mina föräldrar grät. Mamma gnydde mest då dessa smärtor höll på att ta kål på henne.
Vi går tillsammans in i rummet där min älskade bror låg. Han hade slangar överallt. Det var jobbigt men lyckligt på samma gång.
Idag är min lillebror 13 år och handikappad. Inget som syns men han har aldrig kunnat klättra springa eller cykla som andra barn. Det märks dock än idag.

Nu kommer den första motgången, det jag kallar första slaget. Med första slaget menar jag inte att jag blivit slagen utan mer att det blir som ett slag i ansiktet, en chock.
Jag var bara 7 år detta var då 2002.
Jag hör min pappa och mamma ropar ner mig. Jag kände en klump i magen och förstod att det var något allvarligt då de även ropade på mina bröder. Jag kommer ner och ser mamma och pappa sitta i soffan i vardagsrummet. Dem ser väldigt sammanbitna ut. Jag förstod verkligen ingenting.
Jag kommer inte ihåg helt hur det gick till men mamma och pappa berättar att de ska flytta ifrån varandra, de skulle skiljas. Jag tog detta extremt hårt. Då en familj ska vara en familj, jag kände mig otroligt ledsen och besviken. Min bror som bara är 4 år äldre grät. Den äldsta var mer sammanbiten då han förstod lite mer än oss. Min 4 år äldre bror och jag hade alltid skojat om att det skulle vara kul att ha en pappa på landet och en mamma i stan, den var inte alls lika kul när det blev verklighet. Min mor och min lillebror flyttade hem till mina morföräldrar, jag och mina två äldre bröder fick bo kvar hos pappa tills vi klarat av skolan till sommarlovet. Jag minns hur tomt det var utan mamma, utan hennes saker. En saknad så stor. Ett tomrum jag visste aldrig skulle läka.